Ska börja med att min lördag var underbar fram tills ungefär kl 19.00 i helgen..Vi hade en supermysig morgon och lunch men sen när brorsan stack till jobbet vid 16 satte jag mig ute i solen en stund. Eftersom det var så skönt så ville jag passa på att vara ute så tog telefonen och satte fart på benen en låång runda i kvarteren..under tiden kände jag mig så jävulskt ensam, massvis med folk, men ingen jag känner och jag fick en sån stor käftsmäll av hemlängtan. Ringde mamma och för stunden kändes det bättre, skrev med mina guldklimpar Eva, Emelie & Kristin väldigt länge och jag tackar så enormt mkt för att ni vill dela mina upplevelser och jag får va med hos er, ni kan nog inte förstå hur mkt det betyder. När benen var trötta på allt ensam-gående köpte jag tomater och gick hem för att fixa sallad.  Maria ringde och peppade upp mig rejält och hade massa ideér för vad jag skulle hitta på, jag vet att bara man tar sig ut och hittar på något så vet man aldrig vad som kan hända, så jag bestämde mig för att göra det...Olyckligt nog slog mitt "tycka synd om mig själv" syndrom till väldigt hårt igen samtidigt som jag kollade på film, och precis just då ringer pappa..då brast det för lilla mig och, ingen kan ha en bättre pappa som alltid, mitt i mina eländigaste stunder får mig att må så jävla bra och känna att allt kommer ordna sig. TACK. Det är en väldigt stor omställning från att ha ett rikt socialt liv till att känna sig så ensam. Kvällen slutade inte med det där besöket på Rickards pub, utan med en tidig kväll i soffan. 

 

Saknar och älskar er där hemma, känns tryggt att jag alltid har er att falla tillbaks på.